Jag satt och pratade med Emzing på Skype idag och vi kom in på vårat speciella ämne, Sydkorea, Seoul. Jag mådde inte alltid bra där men bättre än här. Jag längtar tillbaka så det gör ont. Det är som om jag lämnat något efter mig där borta, delar av min själ och mitt hjärta. Det känns som jag aldrig kommer bli hel igen. Sista tiden innan jag skulle åka till Sverige så ville jag bara hem. Men det varade inte länge. för så småningom blev jag bara ledsen över att jag var här och inte i Korea. Korea är nog hemma för mig. Det är där jag borde vara och leva.
Om Gud fanns skulle han hjälpa mig tillbaka dit för där var jag lycklig. Jag är inte det här och kommer aldrig att bli heller. Det är så det känns. Visst jag tycker om delar av Sverige, mina vänner, familjen, naturen och närheten till landet, röda hus med vita knutar, det är inte kommunikationsproblem heller. Svenska är ju ändå modersmålet men jag klarade mig med engelskan. Jag saknar mina konversations-partners, att hänga i Sinchon, galna nätter i Hongdae, sitta och böla i någon bar där, leva livet, finnas, existera och var den jag borde vara. Jag saknar boendet, billig taxi (fastän de kör som om polisen är efter dem hela tiden,) saknar att dricka soju och käka Samgyopsal (koreansk bbq). Saknar helt enkelt livet där och jag vill tillbaka nu.
Korea jag längtar hem
/Pon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar